En filosofisk diskussion

Idag känner jag mig mer nöjd med mig själv än på länge. Inte för att jag har åstadkommit sådär särskilt mycket men jag har gjort en del grejer och framför allt känner jag inte alls av den ångest som jag har haft de senaste veckorna, över vad som är meningen med livet och över insikten att jag är en egoistisk människa.

Låt mig förklara:

Jag åkte till min hemstad för ett par veckor sedan för att gå på jobbintervju och blev vansinnigt åksjuk på bussen dit. Jag valde därför att ta tåget på vägen tillbaka – ett val som visade sig vara ödesdigert. Jag träffade nämligen en gammal klasskompis på det tåget och vi hamnade olyckligtvis i en väldigt filosofisk diskussion. Jag kände att allt jag stod för helt tappade mening när han så tvärsäkert hävdade att 1) det finns ingen Gud och alltså finns det inget gott eller ont, allt är bara sociala konstruktioner; och 2) människan handlar bara efter sitt egenintresse – för överlevnad och för ”bekvämlighet”: vi hjälper andra för att det gör oss glada alltså är vi egoistiska varelser.

Den här diskussionen tog mig på sängen måste jag säga. Han hade uppenbarligen tänkt mycket på sin filosofi medan jag själv aldrig konfronterats med en så egoistisk (och enligt min åsikt meningslös) livssyn. Inte för att han inte verkade tycka det var bra att hjälpa dem som har det svårt och det var det som gjorde mig mest konfunderad: hur han kunde hävda att människan drivs av egenintresse och ändå tycka att det är ok tänka på andra människor. Ja, det låter rimligt att man skulle vara snäll mot dem som är i ens närhet, för att själv få kärlek och bli behandlad väl. Men jag då till exempel: jag handlar Fairtrade och ekologiskt, jag lägger ner mycket tid och kraft på att konsumera rätt, konsumera mindre, källsortera, laga mina kläder osv… Det får mig att må lite bättre men det är ju för att jag tror att det är för något större och gott som inte nödvändigtvis påverkar mig alls. Vore det då bättre att skita i allt jag gör och leva livet bekymmersfritt? Om det inte finns något gott är det inte så jag bör göra? Det var det som gjorde mig mest bekymrad, att om det inte finns nån Gud och det inte finns nåt gott – vad finns det för mening med att göra det jag gör? Jag tror visserligen att det finns en Gud men jag har en lite diffus bild av vad det är jag uppfattar som Gud, och när min vän kom där med sina skarpa argument visste jag inte längre vad jag skulle tro.

Efter att jag hade träffat min kompis gick jag i minst två veckor och grubblade över min egen egoism och meningen med livet, meningen med en rättvisare värld – meningen med överhuvudtaget allting!  Jag menar, det är krävande att vara det man tycker är en god människa. Visst man får lite tillbaka för det – men det är krävande. Vad är då mest egoistiskt? Att skita i det gamla och fortsättningsvis tänka på sig själv och sina egna drifter, eller att fortsätta göra det som man tyckte var gott förut??? Vad är i så fall mest rätt? Att göra det som är mest egoistiskt eller det som är mindre egoistiskt?

Nu har tack och lov ångesten försvunnit (tills vidare) och jag har börjat återgå till mitt gamla jag. Idag var jag på en väldigt intressant föreläsning med en av Krav:s grundare, Gunnar Rundgren, och jag känner mig återigen inspirerad att skapa förändring på samma sätt som jag gjorde förut. Varför jag vill göra detta och om det finns ett högre värde med det eller inte, skiter jag i just nu. Det kan i alla fall inte vara fel. Jag ska hur som helst lämna grubblande till senare när jag läst lite moralfilosofi själv, tänker jag. Det allra mest skrämmande med att träffa den här kompisen var faktiskt hur säker han verkade vara på att han hade rätt. Nej, jag ska nog inte lita på någon som verkar tro att han sitter inne med Sanningen!

Och allvarligt talat. En jihad-terrorist är mer intressant än en människa helt utan visioner om hur världen bör vara.